Tröstlöst
Det var en otroligt fin begravning..
Men så mkt känslor,,
Att sitta där som anhörig och ta farväl.. Att behöva se mamma så bestört.. Hjälpte inte att bara se rakt på kistan..jag hörde gråten & förtvivlan.
Mina barn grät,, och jag kunde inte stensätta tankarna långt borta som tänkt, jag grät jag med.
Frun och flickan oxå.. Att jag ändå tycker det var vackert är en gåta ,,just som allt i kring detta.
Jag sitter där på minnesstunden och pratar med hans vänner får ta del av den han var... Dem fick ett ansikte på vem syster är. Inte bara historier.. Skönt ändå att veta att jag fanns att det fanns historier.
Det gav mej oxå en insikt i hans liv,
kapitel han vänt i sin bok.
Alla har sin historia alla har både skrivna och oskrivna blad.
Det är förskräckligt hur allt kan sluta så snabbt utan en varning utan ett tecken utan nått!
Att bara måsta acceptera och leva vidare ..
jag har gjort det förr...
Jag måste göra det igen..
När sånt här händer så börjar jag se runt mej, vad gör alla människor runt mej igentligen?
Vad tillför dem mej och hur är min roll jämte dem?
Behöver dem mej på riktigt el ska jag än en gång välja
Välja vem som jag behöver och vilka som inte behövs,
Kanske mest för deras skull.
Jag är snabb på att glömma när jag väl valt väg.
Det finns faktiskt en viss känsla i mej och i denna sorg,har jag sett dem som är sjukt nyfikna men igentligen inte bryr sej ett skvatt om mej.
Dem Jag trodde skulle höra av sej direkt ...gjorde inte det..
Det är skönt att jag kommit på det nu.
